Kreativt

Klockan var halv tio på kvällen och jag hade sedan länge befunnit mig i stadiet där min hunger förstärkte sig själv genom en ovilja att faktiskt fixa mat. Jag öppnade frysen och bemöttes av en sorglig syn. Fullständig tomhet, tänker du – om det ändå vore så enkelt. Otaliga lådor med okända glassmärken som antingen innehöll några matskedar frostskadad, fasseparerad, vaniljsmakande grädde, eller resten av en gryta som tillagades i maj förra året. Ett fack som bestod till nästan hundra procent av snö. Ytterligare en snösamling – denna i en ljusgul ton – där en plastpåse med klibbigt hyllesaftkoncentrat långsamt hade läckt ut sedan ett decennium då farfar levde. Några köttbitar som skulle ta en timme att tina upp.

Jag vände blicken tillbaka mot snöfacket där jag cirka en decimeter in på djupet anade något rätblocksformat. Jag sträckte in fingrarna. Definitivt en kartong med något helfabrikat – precis vad jag behövde. Med naglarna började jag gräva bort frostlagret som hade alstrats från frysfackets tak samtidigt som åbäkets temperaturlarm började tillrättavisa mig för mina livsmedelshygieniska illdåd. Obekvämlighet övergick till fysisk smärta i fingertopparna i takt med att en allt större andel av kartongen blev synlig, och snön som samlades på golvet övergick snabbt till vätska som mina strumpor var kvicka att husera.

Med rodnade, ilande händer ryckte jag ut skatten. Pizza med tomatsås, mozzarellaost och skinkpålägg. Jag lade fyra sekunder på att försöka hitta ett bäst före-datum tills den platta cylindern trillade rakt ut ur sin förpackning ner på det blöta köksgolvet. Uppenbarligen hade jag haft idén att äta denna någon gång, men ångrat mig och stoppat tillbaka den i sin kartong. Jag glömde bort min uppgift att leta upp datumet och stoppade istället in pizzan i mikron. Högsta effekt, fem minuter.

Jag dukade fram min aftonsmåltid, och innan jag ens hade satt mig ner började jag såga i degen med en av mina sämre knivar. Degens kant kändes ungefär lika rigid som kniven själv, men jag lyckades få till en triangelformad tugga som fick plats i min mun.

Deg. Ost. Tomat, fast stavat med fyra frågetecken. Ett gäng rätvinklade daggmaskar gjorda av fläsk. Makalöst gott.

Veikko stirrade ut i sitt kök. Där fanns lite engångsartiklar, rengöringsmedel och en trasig dammsugare som så småningom skulle ätas upp av en grävskopa eller något liknande. Han hade tidigare bestämt sig för att husets slutgiltiga tillstånd skulle bli något vackert, men den idén övergavs när vräkningsbeskedet kom flera veckor tidigare än väntat. Eller, ”vräkning” var inte det officiella ordet – kommunalarbetarna pratade om ”omhändertagande” och att de bara ville hans bästa. Veikkos son Juhani klev in.

”Pappa, är du redo?”

”Nej. Eller, jo. Nej.”

Juhani höll andan och spände läpparna. Sedan en diskret suck. Han fortsatte:

”Är det något annat du vill ta med dig? Av nostalgiska skäl?”

Nostalgi var en känsla som präglade Veikko till en ohälsosam grad, men han visste att det inte fanns något kvar att hämta. Här kunde ha funnits så mycket värde, tyckte han, men bara en person på jorden såg det.

”Nu åker vi.”

”Ja, nu åker vi”, svarade Juhani och sträckte ut en arm mot ytterdörren där husets allra sista värme långsamt läckte ut.

Fadern och sonen klev ut i minusgraderna. Juhani stängde, låste och ryckte en gång i handtaget, och därefter packade de in sig själva i bilen och började röra sig söderut. De första två minuterna var tysta, och sedan frågade Juhani på en – enligt Veikko – irriterande umeådialekt:

”Så många trevliga minnen.”

Ja, visst var de trevliga. Det är magiskt hur sinnet kan sudda ur alla forna besvär, konflikter och katastrofer i en stund då rädslan att förlora något är påtaglig. De passerade familjen Gustavssons hus. Familjen Heikkinens hus. Familjen Stolts hus. Gamla byhandeln. Gamla banken. Gamla posten. Gamla skolan. Och äldst av alla, kyrkan vars senaste verksamhet var en begravning för sex år sedan, vilket var ett undantag efter att byggnaden hade dekonsekrerats några år tidigare. Veikko bröt tystnaden:

”Vet du att det fanns en dansbana här på 50-talet?”

”Det visste jag inte. Här?”

Juhani saktade ner till krypfart. Att någon annan bilist skulle passera här vore komiskt osannolikt.

”Ja, du ser att det finns en öppen plätt mellan träden här. Men träet ruttnade och de rev stället när du var liten.”

”Jahaja. Det visste jag inte.”

”Det är faktiskt en väldigt intressant historia. Gunilla Söderberg från Överkalix började …”

Veikko hejdade sig själv.

”Vad gjorde han?” frågade Juhani.

”Nej, det är inte så viktigt längre.”

Vi har samlats för att säga farväl till Sven Svensson. Han föddes en dag och han dog en annan dag.

Under barndomen var det tydligt att Sven älskade, föraktade, sörjde, undrade och övertygade. Hans leende var äkta, hans blick full av förundran, och ett karaktärsdrag var de många gånger han tårögd bedjande om att universum borde vara mer rättvist — i hans favör.

Men tiden fortgick ungefär lika snabbt som den brukar. Han utbildade sig gediget och skaffade sig en karriär där han gick från okunnig till ovärderlig till odräglig. Vid pensionen hade Sven tjänat totalt 3 955 711 kronor och 21 öre — men nu när vi samlas runt Svens kadaver inkapslat i en trälåda som kostar tre månadslöner spelar den siffran inte någon roll, eftersom den inte är justerad efter inflationen.

Det verkar som att Sven vid något tillfälle blev förälskad, eller åtminstone hyste nog med tillit och hänsyn till en kvinna för att gå med på att befinna sig inom en radie på tjugosex meter ifrån henne 63 % av sina resterande timmar i livet. Det existerar foton där Sven och hans älskade håller om eller stirrar kärleksfullt mot varann, men det är möjligt att de två figurerna med slät hud och omoderna kläder väldigt medvetet poserar för stunden.

Svens fysiska hälsa var väldigt god, och sedan blev han tyvärr vuxen. Under många år led Sven av en distorsion i sina tibiofibulara ligament, och detta hade kunnat botas genom två läkarbesök och ett sjukgymnastbesök, men Sven valde istället att i 16 år bita ihop och stundvis utnyttja frasen ”Jag har lite ont i fötterna just nu” som en bortförklaring till att slippa gå på fotbollsträningar eller arbetsintervjuer. Detta rör också vid Svens djupaste, mörkaste hemlighet, som grundas i … Hm. Vi sjunger psalm 619: *Jag går mot döden var jag än går.*

Sven hade två barn — en äldre son och en yngre dotter. De höll om sin far eftersom de var barn till sin far. Sven höll även om sina barn eftersom han var far till sina barn. Inte bokstavligt talat, så klart. En sensommarkväll vid en badplats blev den då femåriga dottern getingstucken på ryggen fyra gånger inom loppet av tre sekunder, och Sven agerade genom att vira in sin gråtande avkomling i två handdukar, lyfta henne och hålla om henne i en timma tills hon mådde bättre. Det skulle bli sista gången Sven bokstavligt talat höll om ett av sina barn, men det var inte uppenbart i stunden. Livet är ju så långt och det är lätt att hoppas och tro på att ens barn ska bli getingstuckna många gånger till.

Nu för tiden arbetar dottern inom bankväsendet och kommer under sitt liv antagligen tjäna en flerfaldigt större summa pengar än sin far — ej justerat efter inflation, så klart. Fram till Svens död bodde de relativt nära varann, vilket var i dotterns fördel när hon behövde hjälp med att bygga en veranda, rengöra takplattorna och byta ut kamremmen, och i Svens fördel när han behövde hjälp med att boka färdtjänst, hyra en rullstol och bli matad i sjukhussängen. Svens sista höftledsartros gav upphov till en vacker, om än kort tidsperiod då de två hjälpte varandra precis lika mycket till vardags. Ordet ”tack” yttrades exakt noll gånger mellan dem under Svens sista 45 år i livet.

Svens son flyttade till ett stort, mäktigt land på andra sidan Atlanten. Där trivs han bra ännu idag. Han ringde mycket regelbundet till sin far — varje julafton och varje födelsedag, utan undantag.

Svens konstnärliga, livslånga portfolio består av två verk. Ett fotoalbum där de första fyra sidorna ockuperas av bilder från en fisketur från den tid då Sven fortfarande var bra på det, och där resterande 36 sidor är ett blädderblock av genomskinlig plast. Svens andra verk är en stor, brandgul sol som han målade på sin köksdörr en dag när livet knappt kunde kännas bättre. Vill man beakta denna sol får man skrapa bort det bruna färglager som Sven applicerade över dörren fyra dagar senare.

Sven hade fyra intressen. Bland annat gillade Sven fotboll. Det intressanta med fotboll var att det finns så mycket att säga om sporten. Var ska man ens börja? Ett annat av Svens fyra intressen var bilar. Såvida en bil inte var tillverkad de sista tjugo åren före Svens död kunde han med en snabb blick helt problemfritt rabbla dess märke, årgång och färg. Det var Svens utan tvekan största talang — en talang som imponerade väldigt, väldigt väldigt mycket, tyckte han. Sven hade ytterligare två intressen, men de var aningen nischade och svårbegripliga så det är bäst att vi inte nämner dem.

Trots att Svens känslor var dunkla var han tydlig med hur han tyckte. Ibland ställdes Sven inför personliga angrepp såsom att se en AIK-vimpel vifta, eller att få höra något skulle byggas på en plats där inget förr hade byggts, varpå han alltid uttryckte sina känslor i form av ett inbillat kollektiv. ”Det är för jävligt”. Det handlade inte om Svens upplevelse, utan snarare om vad som var konceptuellt rätt respektive oacceptabelt. Det fanns ett tillfälle då hans känslor fick spelas ut till fullo: under Svens fars begravning fick närstående uppleva en särskild företeelse då Sven satt med fingernaglarna nedborrade i skalpen och med hulkande, flåsande röst och saltiga kinder yttrade sitt utpräglade ”Det är för jävligt”, men det minnet var sällsamt till en nivå då det kändes obehagligt, så folk har förvrängt händelsen till att Sven stoiskt och tyst satt i kyrkbänken och nickade medan prästen upprepade att dödens beniga, iskalla näve så småningom ska ta ett sista strypgrepp om oss alla, och att Jesus förlåter oss för att vi existerar.

Vi kommer att sakna Sven. Han var en del i vardagen för en liten skara människor, och en vardag är nödvändig för att behålla förståndet. I våra minnen kommer han för alltid vara det som gjorde Sven till Sven — en invalid, trasig gengångare till människokropp där receptbelagda opiater och smärtreceptorer krigade dygnet runt, på toppen prytt med en hjärna med ett ickeexisterande närtidsminne och som inte kunde uppleva mycket annat än rädsla och förvirring. Dessa egenskaper definierade Sven, och vi kommer för alltid — för alltid — minnas honom. Vila i frid, Sven.