Finns det där, så ska det gå att hitta

Jag kunde inte hitta bilnyckeln häromdagen. Bråttom var det, och stökigt i huset. Till slut satte jag mig ner på en bänk i hallen och tyckte att livet var orättvist. Nyckeln fanns ju någonstans i huset, högst trettio steg från där jag befann mig. Inte gömd eller fastlåst eller instängd - bara tanklöst lagd i en ficka eller på en stökig hylla.

Det är i sådana situationer jag får det underliga infallet att pröva ”kommando-F”, datorns kortkommando för sökning. Bortskämd av digitala medier har jag ett krav på världen omkring mig: finns det där, så ska det gå att hitta!

Det är inte minst ett krav jag ställer på texter. En diktrad, en artikel, ett bibelcitat. Någonstans i mina hyllor finns de, men ingen elektronisk sökslav kommer till min undsättning. Visst är jag den förste att prisa den tryckta skriften när jag känner kunskapens tyngd hos uggleutgåvan av Nordisk familjebok eller läser DN på tåget. Men ofta svär jag ve och förbannelse över detta idiotiska medium. Böckerna och tidskrifterna står tysta i hyllorna och vaktar på sitt innehåll. De ger bara ifrån sig sitt guld till den som är ihärdig nog att söka efter det med egna ögon.

I det elektroniska biblioteket är det annorlunda. Här letar vi inte bara efter titlar, ämnen och författare, nej, här går vi in i själva innehållet. Vi klampar in på sidorna, rycker åt oss det vi vill ha och ger oss av. Med sökverktyg som blir smartare och starkare hela tiden kommer vi att kunna beställa automatiska sammanfattningar och svar på mänskligt ställda frågor: luddiga undringar, vaga hågkomster.

Finns det där, så ska det gå att hitta. Är bara frågan tillräckligt väl ställd, så kan vi finna svaret någonstans. Låt oss därför sitta ner vid varsin terminal och skriva allt vi tänker på, allt vi lärt oss, allt vi minns och alla slutsatser vi dragit. Tjugoåtta krumelurer rusar genom kablarna, möter andra tecken som har lika bråttom. De krockar, smälter ihop, splittras och slukas av varandra. Rännilar av ord bildar bäckar, åar och floder och rinner ut i en ocean av text. Där kan vi fiska med bottentrål, snörpvad och metspö i form av de bästa verktyg som datatekniken lyckats frambringa. Någonstans i denna textmassa måste svaret finnas, svaret på alla de frågor som vi fortfarande orkar ställa.

Den det som saknas är tid. De flesta texter kvarstår att frambringa, och ingen vet om det viktigaste redan är skrivet eller inte. Jag sitter fortfarande i hallen utan bilnycklar, och klockan tar ännu ett ryck framåt. Tvåtusenfemhundraåttio tecken är min beskärda del av din uppmärksamhet. Den upphör här, med denna punkt.

Olle Bergman (Ciceron 4-5/99)