Nu har Sigge fått medicin

I förra veckan var vi på sjukhuset med Sigge igen - de hade liksom glömt bort honom och tappat papper bakom byråar och glömt att ringa tillbaka varje gång Olle hade sökt dem för att få veta vad det var som drog ut på tiden.

Allt som hände denna gång var att läkaren förklarade hur vi skulle ta medicinen och försäkrade att Sigge i övrigt skulle fortsätta att vara en glad och sprallig filur.
You don't say ...

Nu har vi haft kul med medicinen i fyra dagar: det är små kapslar som innehåller små, små granulatkulor. Vi öppnat kapslarna, häller ut kulorna på en sked med yoghurt och Sigge sväljer utan att tugga. För säkerhets skull avslutar vi med ett glas vatten. I morse sa Sigge när han hade svalt:

- Huuurrff (skakade på huvudet), idag var den lite sur!
- Nämen jasså, oj, vad ka... oj. Förlåt, Sigge. Jag gav dig medicinen i filmjölk som hade blivit för gammal.
- Jaha. Vad blir 4 mot 2?
- Eh, sex.
- Nej, som tjugåtvå, tjugotre, tjugofyra!
- Va?
- Fyra mot två! (Artikulerande.)
- Jasså, fyrtiotvå!
- Ja! Det är mycket!

Sedan sist har vi även hunnit med ett hattkalas. Då såg jag ut så här.
(Det var Isabelle som var värdinna eftersom hon fyllde tio år.)

Dessutom var jag på Dramaten med mamma och syskon.

Vi såg "Blomsterplockarna" med en publik med genomsnittsåldern 93 år. Det var hörapparater som tjöt, det var halstabletter och från botten av lungorna upphostat slem och det var ... nästan som att se på teater med en dagisgrupp.

- Det är ett helvete att bli gammal! sa Kristina Adolphson på scenen.
- Så sant, så sant! ropade en dam i raden bakom mig.

Här klappar vi på den varma Margaretha Krook-statyn utanför Dramaten. (Det är min skugga i mitten av bilden, så jag är nästan med jag också.)

Kusinträff

Lördagen den 29 oktober 2006 var vi för första gången sedan Hedenhös samlade nästan allihop: kusinerna som är barnbarn till Sten (1890-1975) och Lilly (1895-1980) Stenson. Bara Ann i England saknades - men vi pratade om henne och Jakob försökte till och med att skicka en liten mobilfilm over seas. (Det gick inte alls, jag tror att vågorna var för höga.) Det är tur att vi vet hur vi ser ut egentligen, för maken till dåliga bilder har jag då aldrig tagit. Gruppbilden är rätt ok ... men så var det ju Håkans och Ingelas dotter Britta som tog just den. (Hon gifter sig nästa sommar med en karl som minsann ska ta sig namnet Stenson!)

Håkan, Ingela och Anna-Brita hade dukat upp till buffé på en synnerligen vacker duk och laddat upp med rött vin, vitt vin, gult öl och brunt öl samt sådan delikat mat som sägs vara olämplig för gravida. (Chefsveterinären i huset garanterade snabbt matens ogiftighet.) På bilden ser man att Håkan har telefonen till hands för att flera gånger under kvällen ringa till farbror Sten (ok, morbror Sten och pappa Sten också) för att reda ut om det verkligen var Anna-Lisa som var adopterad oäkting och hur det egentligen var med Ulf - för att inte taaaala om den hemska accenten, en redogörelse av de förfärliga åren när vi hette Sténson. Burr.

Uppdatering från Håkan:
"Det var Sigrid som Anna hämtade och gjorde till sitt barn. Då var hon änka efter veterinären Ernst, som dog i blodförgiftning p g a brucellos och inget annat. Ernst anses vara Sigrids far. Det ansåg i alla fall Anna och de tre syskonen Sten, Bengt och Anna-Lisa."


Efter en liten stund drabbades jag och mina två syskon av det vinröda kind- och öronsyndromet, som kan liknas med asiaters överkänslighet för alkohol. Nu är ju Fia i åttonde månaden och synnerligen nykter även på kusinträffar, så vi var nog bara väldigt generade.

Lill-Per (förlåt, men så länge alla bara kallar mig Charlotte istället för Lotten, så håller jag fast vid de invanda epitetet) och Jakob associerade allt till en mystisk man som kallas Morrissey, medan jag och Johan pratade basket. Eftersom Jakob och Anna-Brita också har spelat basket, och Staffan sedan bidrog med diverse basketmeriter, beslöt vi oss för att vi är en basketsläkt. Med vissa avfällingar.
En orakad polisong-Jakob med en glittrig Ingela i bakgrunden. (Och javisst, min allerstädes, symboliskt övervakande skugga i nederkanten.)
I verkligheten var Anna-Brita inte alls så här suddig utan tvärtom väldigt skärpt. Vi ska åka till New York tillsammans och hon är projektledare för detta. (Om jag skriver det här så att alla vet om det, måste det väl bli av?)

I verkligheten har Håkan inte alls något underbett och ser inte alls ut så här. Däremot var det han som med de snabbaste rörelsereflexerna fångade ett vinglas när jag på vanligt sätt flaxfladrade omkull allt runtomkring.
I verkligheten har Johan två ickeröda ögon som dessutom är precis lika stora. Och öl i ena näven. Medan vi andra krånglade med bussar och diskuterade eventuella tvärbanor, kastade sig Johan bara upp på en cykel och swischade iväg ... med hjälmen på huvudet.

Nämen! I verkligheten är Per faktiskt och verkligen så här fnittrig och glad. Och bredaxlad! Fast kanske mindre sammanbiten. Hur som helst gillar han inte det här med personligt hållna bloggar, så det här kan ju inte vara intressant att läsa. (Om jag hade varit yngre och ballare hade jag här stoppat in en smiley för att markera min drypande ironi.)
Jag mindes Staffan från runt 1974 med ett stort, burrigt rött hår. I verkligheten ser han faktiskt ut lite som sin pappa Sten med skägg - det är fascinerande hur somliga av oss börjar närma oss den ålder som våra föräldrar ju var i nyss. Jag och Staffan ser alltså ut som våra pappor.
Fia (närmast kameran) gick hem innan jag kom igång på riktigt med mitt bedrövliga fotograferande, men hon ser ut ungefär så här. (Som sin mamma.)

Tack för initiativet, Anna-Brita! Men oj, vi glömde ju att som Lilly säga:

- Det var kul att ni kom fastän ni int' dansade.

Vi badar faktiskt fortfarande

John, Isabelle och Moa längtar efter att få slänga sig i vattnet. (Snart ska Moa trilla och skrapa knäna.)

I morse när det var påklädningsdags, skulle Moa för första gången sedan skolstarten inte vara klädd i rosa, tyll, glitter och paljetter.

- Jag måste ha shorts eller jeans för alla kan se mina trosor när jag hänger uppåner i klätterställningen.

Hon har plåster på båda armbågarna och båda knäna och är stolt som en tupp över sina blessyrer. Igår gjorde hon matteläxa med Ida hela eftermiddagen - och tyckte att det var jättekul.

Det är faktiskt inte ens kallt i vattnet. Med tanke på det ymniga regnandet sedan två veckor tillbaka, finner vi detta lite underligt. Men, som jag tänkte där jag låg och flöt, det är ju många som kissar i vattnet.

Länge leve brösten!

Som ni kan läsa här, hade vi idag bröstkalas.

Vi skaldade dikter, vi läste upp klokheter och vi åt en brösttårta.
Vi hade räknat med storbröstat besök för att kunna visa upp många olika storlekar, men fick istället oväntat bidrag av Sara och Isabelle, som hade kreerat ett konstverk!
Visst kan man läsa in mycket i this piece of art?

På väggarna hade vi hängt upp alla möjliga olika bröstpresentationer - här nedan ses några.

Dagens äventyr

- Mamma, jag hör något! Vad är det jag hör? ropade Moa från gästrummet.

- Oskar och Erik, hjälp oss, det är något som låter! ropade jag.

- Men, vad är det i lådan? sa Erik.

- Det här påminner mig om ett tv-program som hette familjen Addams som gick på tv när jag var liten ... sa jag.

- Aha! sa vi allihop.
- Det var Ida som busade, sa Sigge.

- Nu var jag väl rolig? sa Ida i sin för farmor & farfars födelsedagspeng nyinköpta tröja.

Erik & Ida i Engelska Skolan

I måndags började de båda äldsta barnen i den nygamla Nyforsskolan. Den är 100 år gammal (och påminner om Hermelinsskolan i Luleå). Erik gick här i fyran och sjuan, då det var en vanlig, kommunal skola med kepsar, tuggummi, slagsmål, rån, knivhot och gråtande lärare.

Men nu ska här bli andra bullar av.Man kan gå i Engelska Skolan i sexan till nian. Alla elever och lärare samlades på fotbollsplanen utanför, och ställdes snabbt upp på led. Ida står sist här, och hennes lärare Mr. Jones styr stegen mot henne. Hennes hjärta slår i 270.

Allra längst till höger står Erik i vit skjorta och blå tröja. Niorna har en svenskspråkig lärare, som inte fick till riktigt lika snygga led, så Erik ställde sig - sin vana trogen - lite utanför klungan. Han puls är som vanligt nere i 60.

I klassrummet får man inte ha ryggsäck, mobil, keps, mp3-spelare, tuggummi, tröja med svensk flagga, tröja som visar bar rygg eller mage och alla lärare tilltalas med efternamn. Lärarna får å sin sida inte ha på sig jeans. Under uppropet var det en elev som häftigt vände ett papper fram och tillbaka på bänken. Omedelbart fick han alla blickar på sig när läraren avbröt sig och vänligt sade:

- You're distracting me.

Om det under lektionen knackar på dörren, ska alla elever resa sig upp. När de ser vem som kommer in, ska de i korus säga:

- Welcome, Mr./Mrs. (vad-de-nu-heter).

Alla lärare har namnskylt, alla elever har under de första veckorna klisterlapp med sitt namn och sin klass på tröjan. Om eleven kommer för sent en enda gång, blir det rapportering hem och om man har glömt att göra sin läxa hamnar man omedelbums i specialundervisning.

Barnen är mycket, mycket nöjda med vad de har upplevt hittills.

Igår började Moa i ettan

Klockan kvart i åtta på måndag morgon gick jag och Kicki iväg in i dimman med denna grupp.Oskar började trean och var världsvan och helt obrydd. Erik följde med eftersom han inte skulle börja Engelska Skolan förrän klockan 12 och eftersom han har praoat två gånger på Mesta Skola och är allmänt intresserad av det här med skolor, barn, nyheter och ... sina syskon, faktiskt.
John har gått ett helt år i "nollan", så han visste vad som komma skulle och ställde sig först i ledet och pratade först och visade alla var skåpet skulle stå. Moa var knäpptyst och tog in alla intryck. Jag blev förvånad över att Moa var såpass lång som hon var - jag har sett henne som en liten tjej ...
Här satte sig alla barn omedelbart i en ring på golvet, medan Moa hade satt sig vid sin bänk. Hon flyttade snabbt ner på golvet när hon såg de andra, och sitter här längst till höger, vid den blåa stolen. Den lilla dockan (som hette Trulle) som sitter på hyllan vid "gröna" tavlan, skickades runt för att barnen för honom skulle berätta vad de hade gjort i sommar. För den konkreta Moa var detta svårt att förstå (ingen förklarade varför man skulle prata med Trulle istället för att vända upp blicken och berätta för varandra). Det lät så här:

- Jag har varit på Gröna Lund.
- Jag har varit på Liseberg.
- Jag har ätit kräftor.
- Jag har varit på Liseberg och på Gröna Lund och i Skara Sommarland och i Göteborg.

När Moa fick dockan Trulle, sa hon ingenting. Utan att tveka höjde Erik sin röst och gick fram till henne och satte sig på huk:

- Kommer du ihåg att vi åkte bil till ett annat land, Moa? Där de pratade ett annat språk? Vad hette det landet?
- NORGE!!! sade Moa med hög röst.

På lunchen hade hon ätit färdigt näst sist, vilket enligt henne var toppen eftersom hon inte blev allra sist. Tyvärr hade en kille i hennes klass på rasten snärtat en pinne över halsen på henne, men då hade Oskar kommit till undsättning och tröstat och fört henne till fröken Karin för att berätta vad som hänt.

Idag gick lågstadiebarnen själva till skolan. Så söta, så söta.

I morgon berättar jag om hur Erik och Ida har det på Engelska Skolan.