Jävla webbhotellsdjungel!

Att byta webbhotell borde vara som att kränga på sig en ny våtdräkt. Lite knöligt och lite omständligt, men ändå en njutning eftersom hopp i plurret sedan blir som att dansa vals med Fred Astaire.

Men nu försöker vi sedan i torsdags placera mig i ett cellofodral, inrullad i taggtråd. Var är mitt webbhotell?

Tycker jag nu att det är skönt att inte skriva och istället få vara ledig? Nope.

Med spett och yxa ...

... raderade jag ett par gamla blogginlägg bara för att få berätta att jag är på hotelläventyr igen. Denna gång med låtsashimmelsäng, fungerande vattenkokare, minibar för en nykterist och 400 översättare. Fast de har egna rum.

Nej, jag är inte översättare. Jag är inhyrd som panelhöna för att med 20 år äldre, mycket mer erfarna, grånade män och kvinna på ett podium diskutera ”översättarens roll i dagens språkutveckling: innovatör eller bevarare?”. Ptjaaaa, svarade jag, där jag satt vid den röda pilen och funderade lite mer på frågetecknens placering i en mening som är en fråga i en fråga. Sedan (håll i er!) fick jag hålla i ett korrektur som Olle Josephson hade i sin portfölj: nya upplagan av Svenska Skrivregler! Jag kommer förmodligen inte att tvätta händerna förrän i höst.

Nu har jag lyssnat på en vansinnigt rolig Jonas Hallberg, spillt choklad i tangentbordet och ska snart klä på mig en prickig klänning från 1991 för att gå på bankett med bl.a. Översättarhelena.

Men nu till väsentligheter. Det är ju sprickor i handfatet! Hurra!

Sprickor i ett sprucket handfat är ändå alltid bloggvirke.

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

En gammal underlig bok med foton (receptuppdat.)

Vabaha? (Svaret kommer längre ner.)

Jag har hittat en femton är gammal kokbok med recept som (till synes) har slängts ihop av diverse kändisar. Det var på den tiden Lill-Babs åt vitt bröd, Lili och Susie stavade sina namn på engelska och Christer Sjögren sjöng i skogen. Författarna till ”Förgyll din dag” ser ut så här:

– Vi har jättemånga vänner, det är därför vi är så glada.

De heter Kicke och Uffe och de gick hem till alla de kände som var med i svängen och lagade mat med dem. Amelia Adamo hjälpte dem att få rubbet publicerat i Aftonbladet och hennes make Thorbjörn Larsson har skrivit förordet till den storslagna boken som alltså består av dessa tidningsartiklar. Maten som man kan laga kanske är vansinnigt god ... men huuuu – hela boken är full av stela bilder. Kändisarna poserar med sked halvvägs in i munnen, glas höjt till en skål mot kameran och ben i konstigt obekväma vinklar.

Pernilla och Emilio visar upp sitt nya hus, Ma Oftedal är kompis med alla som var med i ”Varuhuset”, Peter Dalle och Tommy Körberg är bästisar med familjen Dominique och alla känner Birgit Nilsson. Utom Elisabet Söderström, som å andra sidan får posera i en rosa sidenpyjamas.

Kepsen bakåfram! Ja, jättecoolt! Och en sådan där picknickväska som är så praktisk att balansera med när man halkar omkring på skärgårdsklippor!

– Aj laaaav joooo ... joooo ... joru! Nä, det saknas något, vakandeva, vakandeva ...

Lill-Babs och grabbarna samt den mystiska ... armen. Men ... jag känner ingen som skär ost på det där hållet. Gör man det?

Uppdatering
Frågor om själva recepten uppstod i kommentatorsbåset. Inte så konstigt, så har jag nu läst dem också. (Snöade totalt in på enbart bilderna igår.)

Jag tycker att det ser ut som helt vanliga recept på de vanligaste rätterna som kanelbullar, helstekt fläskfilé, parfaiter och småkakor. Men de heter liksom:

• Birgit Nilssons legendariska bullar
• Hovsångerskans bärtarte
• Sagotantens goda kuvertbröd
• Midsommarlax på Wibbles vis
• Gäddfärstimbal Staël von Holsten
• Crêpes von Segebaden
• Solveig Fälldins gudomliga tunnbröd
• Lilla Emelies läckra petis-chouxer
• Anitha Bondestams goda maränger
• Höstdessert à la Anna-Greta Leijon
• Laberos magiska entrecôte
  

Och så förstås ”Gunilla Åkessons förförare”:

Tag ut rundlar av vitt formbröd med ett glas.
Bred på jordnötssmör och strö på knaperstekt bacon i småbitar.
Servera dem varma eller kalla till drinken.

Iiooouh.

Golvets hämnd (bilduppdat.)

För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.

Jag är redan trött.
----
Uppdatering

Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)

Missionär Bergman på frälsartåg

Ibland ringer det ju på dörren och så står ytterst prydligt folk där med foldrar och biblar och vill berätta om hur lyckliga de är sedan de fann meningen med livet (pek-pek på bibeln, vift, vift med foldern) och att jag som den förtappade varelse jag är faktiskt borde finna peace and happiness genom deras försorg.

Ibland stöter jag på handbollsspelare som trots att jag intensivt pådyvlar dem basketens fördelar ändå bara vill låta påskina att handboll är den rätta vägen att vandra genom livet. (Vaddå lika god kålsupare? Inte då.)

Ibland träffar jag sådana som gillar politik. De redan övertygade är så övertygade att de påminner om fotbollshuliganer i argumentationsteknik. Vanligaste repliken när ett läger möter ett annat? Ptja:

– Men tänk på de svaga i samhället!

Så kommer vi till de litterata. Alla som har funnit lyckan i en god bok vill ju dela med sig av glädjen precis likadant som en slipsgrabb utanför dörren eller som en miljöaktivist med Arktis’ smältande is närmast hjärtat.

– Du måste läsa den här!
– Åh, vad kul, är det mycket snusk i den?

– Jag har fyndat, jag har fyndat – Prousts samlade! På franska!
– Skrev de andra sex dvärgarna också?

– Den svenska litteraturen kan inte på några villkor jämföras med den brittiska.
– Johodå, kolla – om man jämför dem ser man att språken är helt olika.

I morgon – den 23 april – är det Världsbokdagen. Man kan t.ex. baka bokkakor, utlysa boktävlingar, citera Shakespeare till kaffet eller läsa högt för alla andra på morgonbussen.

Istället för att tipsa andra bokläsare om böcker, tänkte jag be er om hjälp att hitta litteratur för dem som inte läser. Jag vill alltså missionera för de ännu inte frälsta – men jag lovar att inte tränga mig på eller ens se prydlig ut.

(Vi har förresten en jungfrufödd författare här i familjen: Sextonåringen läser trots generna aldrig böcker men skriver som vore han en driven publicist med 40 års erfarenhet i kappsäcken. Han påstår själv att det är Simpsons som har bildat honom.)

Dessa kokböcker gav jag bort i receptionen på Sveriges Radio. Bara sådär, ja. Precis som att ge bort till loppis.

När jag pryade

På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)

1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.

2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.

Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.

3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.

Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?

Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.

– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.